Och det enda som återstår är några rykande brädor…

När jag är här i Umeå måste jag erkänna att jag har inte så stor koll på vad som händer i Luleå och dess omnejd. Jag, Vic och Emanuel tittade på mina bilder på min mobil i lördags och så kom vi fram till en bild på världens mysigaste toalett (ja ni läste rätt!), en toalett som verkligen var inredd med kreativitet och engagemang. Toaletten befann sig på Café Humlan som jag endast besökt en enda gång men längtat tillbaka sedan dess till deras underbara ”English Tea Breakfast”. Då jag berättade om toaletten och att jag planerat in en söndagsfrukost där till sommaren kom Vic med den hemska nyheten att Humlan hade brunnit ned för nästan en vecka sedan. Då jag for hem (till Umeå) i söndags åkte jag förbi Humlan i Öjebyn och nyheten var verkligen ett faktum. Man kunde knappt förstå att ett stort tvåvåningshus hade stått där, för det enda som fanns kvar var en nedbrunnen ruin som till och med fortfarande rykte. Det är så fruktansvärt hemskt, hur allt bara kan försvinna sådär på ett ögonblick. Nej, jag sörjer inte min uteblivna söndagsfrukost – den kan jag gott vara utan! Det som mer snurrar runt i huvudet är hur ett helt ”liv” kan försvinna bara sådär pangbom, och det som sedan återstår är endast några rykande brädor. Det var väldigt tur att alla boende i huset klarade sig men det var sorgligt att deras hund fick sätta livet till. (Och deras hamster och sju fiskar).