Fabulous in my kind of way.

Idag kom jag på mig själv, då jag var på Ica Maxi och letade efter balsam bland deras hårvårdshyllor, med att jag verkligen trivs med mig själv. Och med det menar jag inte att jag trivs att vara själv, men att jag kan vara det utan att det känns ensamt. Fast det jag egentligen menar är att jag trivs med varenda liten millimeter av mig själv och det var ett tag sedan jag kände så, att jag verkligen trivs. Jag tog god tid på mig och valde noga ut vilket balsam jag ville ha, inte för att valet av balsam spelar särskilt stor roll i huruvida jag trivs med mig själv eller inte. Det var bara känslan att jag kunde ta hur lång tid som helst på mig för att hitta det som var mest opitmalt för mig, mig, mig. Att jag har varit sjuk i en dryg vecka, mestadels legat i sängen eller soffan och fortfarande ätit som om jag tränat – åtminstone några gånger i veckan och därmed gått upp ett eller två kilo gör mig inte ett dugg. Och det som känns bäst av allt är att jag är helt ärlig med vad jag precis skrev. Istället för att få ångest över min lilla viktuppgång så ser jag istället fram emot när jag är frisk och kan dra på mig orienteringsskorna och springa några kilometer i myrmarkerna, eller ta med mig min Mp3-spelare och springa ett härligt långpass eller grabba tag i en av de jag tycker om allra mest för att skaka rumpa i nån timme. Och om allt detta nu gör att de nytillkomna kilorna försvinner så gör de det helt enkelt, om inte så gör det mig faktiskt ingenting. För jag vet att jag är vacker. Nej, absolut ingen miss universum och nej, jag är ingen man ”vänder sig om efter” om man skulle möta mig på stan och nej, jag går inte omkring och tror något sådan heller, jag går inte omkring och påstår att jag är snygg (ja, möjligtvis har det väl hänt nån gång jag varit lite ”salongsberusad”, fast då är ju alla otroligt snygga). But I’m still fabulous in my kind of way – och jag trivs med det.