Kraxande kråkan Knut.

Okey. Idag är läget inte bra, och nej, jag är inte bakis – jag är sjuk (igen, eller rättare sagt fortfarande). Att gå på lulekalaset var kanske inte det bästa när man är småsjuk. Det har i alla fall resulterat i att jag idag har feber, ont i halsen, svullna lymfkörtlar och är så hes så att jag i princip inte kan prata (och jag överdriver inte ens!). Hursomhelst så var jag nere vid konsum o hämtade pizza idag och när jag skulle säga vad jag ville ha så fick jag nästan inte fram ett ljud! Dessutom som topping på glassen så har jag mest troligt lyckats få en infektion i ett sår vid fotleden. Jag måste även städa här hemma, men jag orkar helt enkelt inte göra det nu. Ska ta en pronaxen, krypa ihop under täcket tillsammans med min kära dator och se några avsnitt av Sex and The City och tycka sådär lagomt synd om mig själv.

”Love makes you turn beautiful”

Update.
Alltså, nu mår jag verkligen inte bra. Har feber och känner mig alldeles skakig. Nu ska jag bege mig till Lulsundet för att hämta lite penicillin så jag förhoppningsvis blir frisk någongång.

Update.
Det är verkligen inte lätt att i princip inte kunna prata, eller åtminstone inte kunna lita på att rösten bär och om den nu skulle göra det så är det alltid lika spännande hur det kommer att låta. Var på kvantum och handlade idag. Köpte mer korv än vad jag egentligen ville ha bara för att slippa försöka kraxa fram ”ett halvt kilo mager falukorv” i charkdisken, utan tog istället en färdigsyckad. Och om man bortser från att man eventuellt pratar med charkuteripersonalen och kassapersonalen, hur ofta är det då man behöver säga något i en affär? (Om man nu inte träffar någon man känner förstås.)Men självklart, just idag, när jag står vid mjölkdisken för att ta ett paket grädde, frågar en äldre man vad det är för datum idag. Jag greps nästan av panik men jag fick otroligt nog ändå fram att det var den femte idag. Jag ska inte gå till jobbet imorgon, måste kurera mig så att jag blir frisk nån gång. Jag tycker det blir väldigt spännande om jag hade någon röst alls imorgon när jag ska sjukanmäla mig, för man är ju som mest hes på morgonen.
Fast dagens heshet är ändå ingenting om man jämför med en dag då jag gick i åttan. Då kunde jag inte få fram minsta lilla ljud hur jag än försökte och försökte. Jag fick skriva lappar åt mina kompisar så att de kunde förklara för våra lärare varför jag inte svarade ifall jag blev tillfrågad om något. Man blir ganska så handikappad då man är stum, mer än man anar. Man kan tillexempel inte vara trevlig och svara på vad det är för datum om någon nu händelsevis skulle fråga en det. Sen kan man inte söka ögonkontakt med någon man möter heller, för om den personen då får för sig att vara trevlig och säga ”hej” då kan man ändå inte svara, och verkar vara en riktigt oartig typ.

Nu är det bara att hoppas på att penicillinet har effekt så jag blir feberfri, får tillbaka min röst, slutar ha en ömsom rinnande ömsom täppt näsa, slutar att ont i halsen, mina svullna lymfkörlar i benen(!) blir normala igen och att jag slutar att hosta nu och då. Sen är allt frid och fröjd.