Det är för sent.

Jag har aldrig känt mig såhär ensam. Tur att jag har halebop och det känns bra att vic kommer hem imorgon och hälsar på mig. För jag mår verkligen inte bra just nu. Allt känns så hopplöst, jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag känner mig bara tom, som att en stor del av det som jag tycker om och bryr mig om bara har försvunnit, snabbt dessutom, och det är ju precis så det är. Och det värsta av allt är att jag vet vem som hade kunnat trösta mig som bäst, men det går inte. Det är för sent för det.

update.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här. Jag har ingenting att göra, och ingen att vara med just nu. Jag har legat ute på gräsmattan och suttit framför datorn i åtskilliga timmar idag. Jag vill bara att tiden ska gå men samtidigt fasar jag för var natt som kommer, fasar för att gråta mig till sömns. Ena stunden känns det ändå rätt så okey för att i nästa stund vara näst intill outhärdligt. Fyyy fan.

You’re in my head,
You’re under my skin.
You’re everywhere,
But here, but here
Its a mystery,
How you can be,
Everywhere but….